När jag tittar bakåt på veckan som varit, är det kanske inte så svårt att förstå att man är trött! Elin har haft en period med sin EDS som varit tuff både för henne och övriga familjen. Höften hoppade ur led för ett par veckor sedan och hon har försökt hoppa på kryckor. Men efter att både handlederna och axlarna satt stopp, har nu arbetsterapeuten och sjukgymnasten bestämt att det är bäst för hennes kropp att hon sitter i rullstol. För hur lång tid måste hennes kropp bestämma. I den bästa av världar räcker det med ett par veckor. I den sämsta av världar är det något hon måste acceptera och lära sig att leva med! Den här veckan har det varit tufft att vara mamma och försöka utstråla positivitet! Känner mig oerhört slutkörd både psykiskt och fysiskt. Eftersom vi bor med 8 trappsteg in till lägenheten och inte har någon hiss, så behöver jag nog inte träna på gymmet! ;-) Skämt och sido så känns det i min kropp att jag behöver hjälpa min nästan fullvuxna dotter med det mesta, allt från att komma till toaletten, komma i och ur sängen samt att ta sig i och ur lägenheten. Men jag måste ge en STOR eloge till henne som kämpar så bra. Häromdagen bestämde hon sig för att åka komunalt från skolan till hemmet. Det innebar att hon åkte buss själv, om än med lite mindre lyckat resultat. Men hon gav framför allt inte upp utan forsatte med tåget till Virsbo, där hennes gudfar var snäll och hämtade henne sista biten hem. Nej nu ska jag krypa ner i ett varmt bad, så jag orkar med morgondagen! Sköt om er!
// Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar