En sådan hopplöshet som jag känner i kväll, har jag inte kännt sedan Elin insjuknade. Hur ska man som mamma orka gå vidare när det hela tiden känns som man blir omkull sparkad?
Varje gång det känns om vi tar små steg framåt inträffar något så vi ramlar omkull! Ikväll kunde jag inte finna någon ork i kroppen och då tog tårarna över. Elin upplever inte att 2 av hennes mediciner hjälper, så nu ligger hon i sängen och är klarvaken. Själv skulle jag behöva sova men vågar inte förräns hon somnat. Blir nog tyvärr en vaknatt här hemma!
I dessa lägen skulle jag önska att jag inte var ensamstående och ska bära hela bördan själv! Försöker intala mig själv att det bara är ett par veckors väntan till innan de vet hur mycket aspergern påverkar Elins vardag. Påverkas hon så mycket att hon kan få hjälp via LSS? Frågorna är många men inga svar!
Inte ett av de mest positiva inläggen men jag behövde får vräka ur mig detta.
Vi hörs!
//Karin
