Julen närmar sig....

Börjar morgonen att sitta med levande ljus och titta på julgranen och lyssna till julmusik. Snart är julaftonen här.

Efter en hektisk höst. Kan jag bara känna mig som segrare. Elin har börjat komma hem på regelbundna permissioner och kommer troligtvis bli utskriven före jul. SKÖNT. i helgen har mormor varit på besök.


Jag har trotts att jag jobbat halvtid, varit på sjukhuset mesta delen av vårdtiden och lyckats vara hemma och vara mamma åt de två minsta ändå fått ihop julen med de bestyr som den innehåller.

Julklapparna är klara, julmaten hemhandlad, bara några paket att slå in kvar.

Även om min kropp sa åt mig på skarpen förra helgen att lugna ner mig, så känns det ändå bra. Pratade med mina chefer i måndags och är inte välkommen tillbaka till jobbet förräns efter nyår. Kommande vecka ska bara bestå i att hitta energi.

Ser fram emot julen och är säker på att familjen kommer gå starkare ur denna strid!

Hoppas ni alla finner julfriden och får umgås med nära och kära!

Kram Karin

Jag var inte Stålmannen....

Igår kväll insåg jag att jag nog måste göra något drastiskt.... som att bry mig om mig själv. När man sitter i soffan och rummet snurrar är valet inte så svårt. Provade att åka till jobbet imorse men insåg redan på stationen i Västerås att det inte var någon bra ide.

Efter att haft möte med mina närmaste chefer var jag ändå glad att jag åkte. De vill inte se mig åter på jobbet förräns nästa år... Vi får se när engergin återkommer. Fick även hjälp att ordna med en pratkontakt. Dit ska jag redan imorgon. Tänk om alla hade arbetsgivare som hjälper till på detta sätt.

Imorgon ska jag även till Elin. Eventuellt ska hon få komma hem och sova över redan imorgon kväll. Hon var väldigt orolig över tanken. Men så har vi haft det flera gånger under denna sjukperiod. Jag skulle inget hellre än att få hem henne.

Sköt om er!

// Vi hörs!

Lång väg tillbaka

För fyra veckor sedan upplevde Elin livet så jobbigt att det inte var värt något. Vi blev tvugna att söka akut hjälp vilket ledde till jag blev sjukskriven för att vara hemma med henne, men efter fyra dygn insåg jag att vi måste ha hjälp. Efter att åter igen sökt hjälp blev hon inlagd på sjukhuset. Vi har efter flera veckors inläggning kommit så långt att hon insett att ett liv på sjukhuset inte är något alternativ....

Dagarna på sjukhuset har varit inrutade med träning för att komma ur rullstollen. Vilket hon lyckades med för två veckor sedan. Vi har övrig tid haft mycket social träning, som lett till att hon inte längre isolerar sig på rummet.
Vi lyckades igår kväll komma ut på en promenad i en timme. Även om hon upplevde det oerhört jobbigt, så insåg hon att hon överlevde. För första gången sedan vi blev inlagda kännde jag att det gått åt rätt håll.

På lördag ska vi försöka åka hem ett par timmar. Håller tummen för att det blir bra och inte för jobbigt för henne. Vägen tillbaka är lång och vi har bara börjat resan. Men jag har talat om för henne att jag inte kommer ge upp och inte heller kommer tillåta henne att göra det. Har fortfarande en tro på att vi ska kunna vara hemma i jul och fira med övriga familjen!

Vi hörs!

//Karin