Har under en längre tid funderat på om jag skall fortsätta blogga om livet med EDS i familjen eller inte?
Känns inte alltid som det finns tid för att uppdatera. Men har idag beslutat mig för att fortsätta. Det som ger mig energi är när jag får mejl från för mig helt okända människor som skriver att jag ger dem engergi, när de läser vad jag delat med mig av!
Under hösten har Elin börjat gå i skola för barn med Asberger. Vilket gör att hon nu håller på att läsa in delar av nian. Själv är hon jätteirriterad över att behöva läsa om nian. Vill helst gå gymnasiet som hon borde. Mycket tid längs ner till att försöka få henne att se framåt och inte gräva ner sig i gammalt.
Imorgon börjar skolan igen, efter jullovet. Hon kommer att gå några timmar per dag. I september när hon började gick hon två timmar per vecka och är nu uppe i ett par timmar per dag, vilka framsteg hon har gjort!
Hon har kämpat på och även vågat erkänna en del av sina problem, vilket gjort att vi kunnat komma framåt en hel del. Fortfarande går hennes dagar mycket i vågor på grund av hur hennes humör är.
Hon åker fortfarande till sin kontaktfamilj två helger i måndaden. Vilket ger både henne och övriga familjen lite egen tid. En helt underbar familj.
Att leva med någon som har alla diagnoser som Elin har är ofta ett vågspel. Svårt att förklara för någon som inte lever med dessa diagnoser dagligen. Att en sådan enkel sak som att borsta tänderna, kan ta 1,5 timme till start. Att få henne in i duschen ska vi inte ens tala om.
Elins EDS har under de sista veckorna gått väldigt mycket i smärtans tecken! Vi har fått tagit till extra smärtlindring till hennes 12-dagliga tabletter. Inte kul men ett måste för att få hennes vardag att fungera någorlunda.
Min stora drivkraft är att jag tror att i alla människor går det att få till en förändring och att det bor något gott i dem!
Ta hand om er och era kära!
//Karin
