En sådan hopplöshet som jag känner i kväll, har jag inte kännt sedan Elin insjuknade. Hur ska man som mamma orka gå vidare när det hela tiden känns som man blir omkull sparkad?
Varje gång det känns om vi tar små steg framåt inträffar något så vi ramlar omkull! Ikväll kunde jag inte finna någon ork i kroppen och då tog tårarna över. Elin upplever inte att 2 av hennes mediciner hjälper, så nu ligger hon i sängen och är klarvaken. Själv skulle jag behöva sova men vågar inte förräns hon somnat. Blir nog tyvärr en vaknatt här hemma!
I dessa lägen skulle jag önska att jag inte var ensamstående och ska bära hela bördan själv! Försöker intala mig själv att det bara är ett par veckors väntan till innan de vet hur mycket aspergern påverkar Elins vardag. Påverkas hon så mycket att hon kan få hjälp via LSS? Frågorna är många men inga svar!
Inte ett av de mest positiva inläggen men jag behövde får vräka ur mig detta.
Vi hörs!
//Karin
Hej!
SvaraRaderaHar läst lite nu om din dotters resa. Låter trots den eländiga sjukdomen som att ni fått ganska bra kontakter inom vården. Så otroligt skönt att läsa om gånger då saker faktiskt fungerar ganska bra.
Gjorde nyligen ett ilsket inlägg i min blogg och beklagade mig över detta vårdelände som aldrig fungerar. Detta ger faktiskt lite hopp och man blir lite varm.
Förstår alldeles hur tufft det måste vara för din dotter och dig som mamma. Har själv den hypermobila varianten och våndas över att sonen också ska ha det.
Jag har länkat till din blogg. Hoppas det är ok annars får du hojta till.
Kram
Ulrika
Hej!
SvaraRaderaSer att det var ett tag sedan du skrev, men jag vill bara heja på dej lite, i din kamp.
Hoppas verkligen det ordnar sej för Elin och att hon får det bra.
Ha det gott!!
//Anna
Tack för era kommentarer, det känns skönt att någon läser det jag skriver.
SvaraRaderaMassor med kramar till er!