Dagen eller rättare sagt natten började med kramper i magen som under morgonen gick över i magsjuka. Kännt mig rätt utslagen under dagen. Som om inte det räckte fick jag migrän på eftermiddagen.
Under kvällen kom Elin och var helt förstörd. Hon känner att ingen bryr sig att hon inte har någon mer än mig att prata med. Som hon själv utrycker det "alla tycker synd om mig". Även om folk inte säger det rakt ut till henne, så tycker hon att de som finns runt omkring beter sig som om de tycker synd om!
Hon var mycket upprörd över att socialtjänsten fast de haft flera möten med oss under senvåren inte kan bereda oss tid för ett möte föränns i mitten på augusti. Vilket jag bara kan hålla med henne om. Det sista mötet i maj var det socialtjänsten som kallade till för att kunna hjälpa till med en kontaktfamilj.
När sedan diagnosen på asperger kom var det en annan avdelning på socialtjänsten som skulle ha hand om henne. Och de kunde inte träffa oss förräns efter semestrarna. Det spelade ingen roll att jag beskrev hennes vardag och även övriga familjens! Det kaos vi lever i!
Hur förklarar man för en 16-åring att Sverige har semester och att det uppenbarligen inte spelar någon roll hur hon mår! Vi har varit in och träffat BUP akut två gånger. Och de säger bara att de inte kan hjälpa oss utan vi måste vänta på kommunen!
Det känns som om alla runt omkring tycker att de andra instanserna ska hjälpa till men de har själva ingen möjlighet eftersom det är semestertider!
Mitt i detta är det en 16-åring, hennes två syskon och familj som försöker överleva! Jag vet inte var jag ska hitta orken när hon kommer och säger "mamma du skulle ha det bättre utan mig". Svårt att förklara för någon hur ont det gör i mitt hjärta att höra detta.
Hur ska jag få henne att orka vidare. Hon har ikväll kommit flera gånger och sagt "jag orkar inte längre, varför får jag ingen hjälp?"
Nej nu ska jag försöka sova och samla lite ork för morgondagen!
// Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar