Förhoppningsvis ljuset i tunneln!

Sedan Elin fick diagnosen aspberger, har dagarna blivit jobbigare och jobbigare. Det vi till en början trodde var hennes diagnoser visade sig vara följdsjukdomar på aspbergern. Innan har Elin haft en tro och ett hopp att dessa sjukdomar ska ge sig med tiden. Nu har hon blivit medveten om att dessa förutom aspbergern och adhdn är något hon måste leva med resten av livet. Under våren har tyvärr min kropp mer och mer sagt nej! Jag har fått hjärtrusningar, högt blodtryck och stresssymptom. Elins syskon har kraftigt börjat säga ifrån. Våran hemsituation har kommit i ett kaos som jag inte har upplevt tidigare. Jag älskar alla mina barn över allt i världen men kommit till ett vägskäl där jag måste välja! Antingen fortsätta och finnas för Elin 24-timmar om dygnet. Och då med följd att min kropp inte orkar längre och jag inte heller kan vara mamma till mina övriga barn eller söka hjälp! I den situaion vi kommit till känner jag mig inte som mamma till Elin utan vårdare. Jag skulle kunna göra allt för att få tillbaka känslan av mammarollen till henne. Mitt beslut har sedan en tid varit att söka hjälp. Den 22 maj fick jag komma till socialnämnden och försöka på bästa sätt redovisa hur våran situation ser ut. Inte en lätt uppgift. På tisdag ska de nu ta beslut om min ansökan om LSS-boende för Elin. För varje dag som jag kommer närmare beslutet känns det jobbigare och jobbigare. Tänk om de inte förstod hur vi har det! Vad gör jag om de säger nej! De flesta kvällar lägger jag mig i sängs gråtande för att orken inte finns. Jag vill inget annat än orka vara en bra mamma och en bra förebild för mina barn! Dessa ord fick jag av Elin för ett tag sedan. När livet är tungt läser jag dessa och orkar kämpa lite till! "Det här är mamma för mig, Fin, Perfekt. Ett hjärta av guld. En mobil med sig överallt, hon har mobilen med sig så att hon kan vara mamma även fast hon ska på fest och vara barnfri. Jag ÄLSKAR dig! //MVH Elin" Men som det är nu vet jag inte hur jag ska orka! Oj, det var inte meningen att det skulle bli ett sådant negativt inlägg, men behövde häva ur mig en del! //Karin